Vi är glada, men vi vågar inte ropa "YES!" ännu.

Malte visar sitt normala "jag" mer och mer för varje dag.
Dock påminns vi om att han fortfarande går på höga doser av smärtstillande och antibiotika.
Vi är glada för det minsta lilla positiva tecken han gör, men vi vågar inte ropa "Yes!" ännu.

Igår kväll ville han t ex pressa sitt stora huvud mellan benen på husse, som han ibland brukar göra när han vill bli fnattad på ryggen och rumpan. Ibland gör han det på mig också men jag håller ju på att trilla då, då Malte är så hög. Vi anser att det hade han inte gjort om han känt smärta i nacken.
Han rister på sig utan att säga ett ljud, han snor godis från dom andra, han har faktiskt sprungit lite i trädgården och han har velat vara tillsammans med dom andra i trädgården ibland t ex.

Dock matvägrar han fortfarande. Enbart ett fåtal köttbullar och Frolic tuggar han i sig.
Igår provade jag burkmat och då tog han 5-6 skedar, men sen helt plötsligt ville han inte ha mera.

I eftermiddags så pratade jag veterinären Åsa i Hässleholm.
Nu på torsdag kommer vi att sänka kortisondosen till 6 tabletter om dagen (han har nu 12(!!) tabletter om dagen).Vi kom överens om att byta till nya smärtstillande plåster imorgon och efter tre dygn kommer Malte inte att få flera sådana. Så får vi se om vi märker någon skillnad på honom.
En telefonkontakt kommer att ske sen på måndag.
Vi pratade om matsituationen. Hon blev jätteglad när jag berättade hur mycket positivit Malte visar, dock blev hon inte glad att han fortfarande inte äter så mycket som han bör göra, speciellt nu när han äter så mycket medicin.
Hon föreslog att jag skulle blöta lite torrfoder. Malte har aldrig gillat blött torrfoder innan, förutom då han var valp förstås. Men jag blötte upp lite mer än 1 dl torrfoder bara för att testa.
När allt vatten hade sugits in i torrfoderbitarna så visade Malte skålen. Han bara luktade, sen vände han och gick. Jag följde efter med skålen och satte mig ner på golvet och ropade på honom. Han kom fram till mig och så tog jag en torrfoderbit i handen och stack fram den till honom. Han ville inte ha.
Då tryckte jag in den precis under läppen på honom och då svalde han den. Efter att ha gjort det tre ggr började det bli intressant tyckte Malte och efter att ha givit honom typ 3 bitar i taget var helt plötsligt skålen tom. LYCKA!
Så nu hoppas jag att jag lyckats bryta matvägran för torrfoder.

Förutom byte av smärtstillande plåster ska han vägas för att se om han ytterligare har tappat kilon.