Bildbevis ifrån Björnes sista träningstillfälle på Grundkursen

Med detta papperssnöre som koppel skulle Björne gå fint i snöret, möta andra personer/hundar och det skulle INTE gå i sönder. Inget annat koppel skulle vara på.

FÄRDIG MED PAPPERSSNÖRET OCH DET ÄR HELT! 

Här tränar vi "ligg kvar" och matte går ifrån en lång bit för att ta lite bilder.
Björne ligger snällt kvar och tycker det är behagligt.

Kontakt med matte när hon fotograferar, men han ligger kvar.

Inkallning!
Bus med en liten hundkompis som var lite jobbig tyckte Björne. Båda utan koppel - helt lösa.
Ja då, Björne kom på inkallning båda gångerna vi gjorde det. Han sprang inte till de andra hundkompisarna heller som stod lite längre bort.

Idag är det 1 år sedan Bruno Böna försvann ifrån oss

Idag är det 1 år sen Bruno Böna försvann ifrån oss.
Det är helt otroligt vad tiden försvinner - för det känns som igår.
Jag minns allt så klart - när vi körde in med honom till Djursjukhuset i Helsingborg på lördagen och hur de undersökte honom och hur de rullade honom på en bår när vi lämnade honom för han skulle stanna kvar där. Jag minns hans blick.
Jag minns också samtalet jag fick precis innan jag skulle ringa till dom på söndagen och höra läget...och då var det bara att säga "Låt honom få somna in".

Vi kommer för alltid att älska och sakna Dig Bruno Böna.
Ta hand om Leo nu - tror Ni har det roligt tillsammans nu "där uppe" samt att Ni har koll på oss här.

Nu är Leo hemma igen...

Nu är Leo hemma hos oss igen.

Det kändes konstigt att köra till djursjukhuset i Hässleholm - kan inte beskriva känslan - men det kändes som om cirkeln skulle bli sluten nu på något sätt.

Väl inne i väntrummet fick vi sitta och vänta en stund. Det var bara vi där, men vi visste redan igår att de var på gränsen till underbemannad där idag, så om vi fick vänta så var det inget med det.

Vi satt där i ca 5 minuter och väntade sen kom en kvinna med sin dotter ut i väntrummet ifrån djursjukhusets korridor med en stor bärbur i ena handen. I buren låg en keps och tårarna rann ner ifrån deras kinder. 

En stor klump fick man i halsen och Jörgen och jag tittade på varandra. Då bärburen var så stor så är jag säker på att det varit en hund i den. Nu hade denna hund fått somna in.

De fick betala samma summa som vi fick för själva avlivningen.

Som om det inte var jobbigt nog att bara hämta urnan, så fick vi nu uppleva och se den smärta som vi hade för snart 2 veckor sen på några andra.

När det sen blev vår tur sa vi tyst "Vi skall hämta en urna" så att inte de skulle höra och med en klump i halsen.

Urnan som vi valde till Leo är blå och med en liten silverknopp på locket - han var ju "Kungen" i flocken - den äldsta. På urnan finns också en vit duva. 

Nu är han tillsammans med Bruno och på vår minneshylla här hemma.

Om 3 dagar är det 1 år sen Bruno försvann ifrån oss alldeles för tidigt...Då lär det bli ljus tända igen och lite tårar.

En känslosam Långfredag blev det.

GRATTIS PÅ DIN 5- ÅRSDAG MALTE!

STORT GRATTIS VÅR ÄLSKADE MALTE 

PÅ 5 ÅRSDAGEN!

VI ÄLSKAR DIG!

Budskapet säger sig själv

Idag var jag en liten runda på stan.
Jag gick in i en affär för "Kropp & Själ". En mysig liten affär för de som gillar meditation, yoga, det undermedvetna. änglar med mera.
När jag redan betalt för de varor jag hittat, så tittade jag åt höger och där såg jag detta smycke.
Det var ödet - budskap.
Jag kunde liksom inte ta väck blicken ifrån det så det var att be att få betala för detta smycke också.

Visst var det konstigt?
Leo talar med mig.

Det har gått två dygn sen Leo somnade in och sorgen ligger som en tät dimma

Det har nu gått två dygn sen Leo fick somna in och sorgen ligger som en tät dimma i huset. Chocken börjar försvinna men just själva insikten att han inte finns längre gnager i huvudet. Vi säger Leo till dom andra hundarna mer än vad vi gjort innan och fyller fortfarande på hans vattenskål när vi fyller på dom andras skålar.
När Leo kommer hem igen i en urna - då tror jag att sorgearbetet sätter igång i en annan fas - då blir det liksom så klart att han inte finns längre.
Så var det iallafall med Bruno när han försvann ifrån oss för nästan 1 år sen.
Även om vi visste att vi när som skulle förlora vår gentleman så blir det ändå ett trauma när det väl händer. Man kan aldrig förberedda sig helt - aldrig! Inte när man förlorar någon som man älskat så länge, vet vilken historia han varit med om och vilka underbara minnen han givit oss och även andra i släkten och på hundkurser.
Jag (matte) har aldrig varit med om en sådan här situation på djursjukhuset innan. 
När vår första hund tillsammans, schäfern Nixon skulle somna in, enbart 1,5 år gammal på grund av epilepsi, så var det jag som bokade tiden och det var jag som fick spruta in lugnande i hans mun här hemma innan Jörgen och min pappa körde med honom till djursjukhuset för den sista dosen. Jag vägrade att följa med dit!
Nixons blick på mig när jag sprutade in det flytande i hans mun kommer jag aldrig att glömma!
När Bruno, 10 månader gammal försvann från oss, hann varken jag eller Jörgen att ta farväl av honom, då han blev sämre så snabbt och han befann sig då på djursjukhuset i Helsingborg.
Min magkänsla däremot när vi lämnade honom den lördagen i Helsingborg sa att detta var sista gången jag såg honom, men jag förträngde känslan just då, men så rätt jag hade.

Inatt har Jack legat där Leo brukade ligga.
Vi har tagit bort alla mattor som låg på golven i tv-rummet och i köket för Leos skull då han inte gillade att gå på hala golv, men ändå la sig Jack där han brukar ligga.
Jack har varit rätt dämpad och vi ser i hans ögon att han saknar honom.
Leo tog emot Jack med öppna "armar" när Jack kom till oss. Han kollade honom, pysslade om honom och så vidare. De sista 2-3 åren är det Jack som tagit hand om Leo. Då är det han som kollat till Leo, pussat på honom, putsat på honom och så vidare.
Även om han och Leo inte lekte och busade så mycket de sista åren så hade de ett tätt band tillsammans. Leo sa aldrig till Jack, däremot så sa Leo till Malte eller Björne om han tyckte att de var för stojiga.

Ljusen har varit tända både när vi kom hem ifrån djursjukhuset i söndags kväll, igår kväll och även ikväll. 
De kommer att vara tända tills han kommer hem igen - förenad med dom han älskade och förenad med dom som älskade honom.

...och ännu flera foton av vår saknade gentleman ♡

Leo vunnit priser på Qpoolen-utställningen i Hässleholm

Leo provar en sommarhatt

Leo - yngre än 1 år.

Leos underbara busblick som han hade in i det sista.

Leo och Jack (Jack var valp då)

Leo svettas denna sommar - skönt å sätta sig med baken mot den öppna frysen. :-)

Leo 1 år

Gentlemannen Leo - underbara minnesbilder

Då vi bara ägde en vanlig kamera då vi skaffade Leo så är dessa lite suddiga

.

Leo leker med vattenslangen

Leo -  9 veckor

Vila i frid vår älskade Leo

Igår den 6 april kl 20.25 lämnade vår älskade Leo oss.
Han talade om för oss att nu är det dags genom hans blick och hans kropp visade att nu orkar jag snart inte mera.
Hans tumör bak i svansen började att blöda och då fanns det inget mer att göra.
Innan på dagen hade vi beställt tid till på onsdag, men när vi upptäckte att han blödde i svansen ringde jag och berättade att det var dags redan nu. Han skulle inte behöva ha ont i två dagar om han nu hade det. Jag klippte av en pälstuss från honom.
Det var inga problem att få in honom i bilen.  Han ville till och med sitta upp och titta ut genom fönstret där bak vår starke kämpe.
Väl på plats fick vi köra in bakom djursjukhuset där akutintagningen är då Leo hatar att gå på hala golv. Leo fick hjälp av oss att kliva ner från bilen men sen gick han med raska kliv in och in i rummet där ljus var tända och en filt utlagd på golvet. Han la sig på filten och tittade på oss.
Han böjde sig framåt där vi satt på golvet bredvid honom och gav först husse en puss och sen mig en puss i ansiktet som ett "tack och adjö för denna tid". Sen slickade han våra händer och la huvudet på husses knän. En veterinär kom in och berömde hur vacker han var i päls och ansikte för att vara 12 år. Vi berättade en kort sammanfattning av hur Leos liv sett ut och hon tyckte det var fantastiskt att han orkat leva så länge och vara så vacker.
Hon gav honom sen lite "sömndryck" och Leo började att andas tyngre och långsammare och lämnade oss ensamma med Leo igen.
Han började att springa lite med bakbenen - han var på väg...
Han lyfte två-tre ggr på huvudet och tittade på oss sen la han sig till rätta igen.
Efter ca 15 min kom veterinären och gav Leo det sista, överdosen.
Jörgen satt och klappade honom på huvudet medans jag bara la handen på hans mage och jag kände hans sista andetag.
Sen var han borta.

En separat kremering, precis som med Bruno blir det.
Leo kommer snart hem till oss igen.
Du är mycket saknad av alla Leo!
Tårarna tar aldrig slut.
Vår kämpe - vår älskade Leo Peo.