Det har gått två dygn sen Leo somnade in och sorgen ligger som en tät dimma

Det har nu gått två dygn sen Leo fick somna in och sorgen ligger som en tät dimma i huset. Chocken börjar försvinna men just själva insikten att han inte finns längre gnager i huvudet. Vi säger Leo till dom andra hundarna mer än vad vi gjort innan och fyller fortfarande på hans vattenskål när vi fyller på dom andras skålar.
När Leo kommer hem igen i en urna - då tror jag att sorgearbetet sätter igång i en annan fas - då blir det liksom så klart att han inte finns längre.
Så var det iallafall med Bruno när han försvann ifrån oss för nästan 1 år sen.
Även om vi visste att vi när som skulle förlora vår gentleman så blir det ändå ett trauma när det väl händer. Man kan aldrig förberedda sig helt - aldrig! Inte när man förlorar någon som man älskat så länge, vet vilken historia han varit med om och vilka underbara minnen han givit oss och även andra i släkten och på hundkurser.
Jag (matte) har aldrig varit med om en sådan här situation på djursjukhuset innan. 
När vår första hund tillsammans, schäfern Nixon skulle somna in, enbart 1,5 år gammal på grund av epilepsi, så var det jag som bokade tiden och det var jag som fick spruta in lugnande i hans mun här hemma innan Jörgen och min pappa körde med honom till djursjukhuset för den sista dosen. Jag vägrade att följa med dit!
Nixons blick på mig när jag sprutade in det flytande i hans mun kommer jag aldrig att glömma!
När Bruno, 10 månader gammal försvann från oss, hann varken jag eller Jörgen att ta farväl av honom, då han blev sämre så snabbt och han befann sig då på djursjukhuset i Helsingborg.
Min magkänsla däremot när vi lämnade honom den lördagen i Helsingborg sa att detta var sista gången jag såg honom, men jag förträngde känslan just då, men så rätt jag hade.

Inatt har Jack legat där Leo brukade ligga.
Vi har tagit bort alla mattor som låg på golven i tv-rummet och i köket för Leos skull då han inte gillade att gå på hala golv, men ändå la sig Jack där han brukar ligga.
Jack har varit rätt dämpad och vi ser i hans ögon att han saknar honom.
Leo tog emot Jack med öppna "armar" när Jack kom till oss. Han kollade honom, pysslade om honom och så vidare. De sista 2-3 åren är det Jack som tagit hand om Leo. Då är det han som kollat till Leo, pussat på honom, putsat på honom och så vidare.
Även om han och Leo inte lekte och busade så mycket de sista åren så hade de ett tätt band tillsammans. Leo sa aldrig till Jack, däremot så sa Leo till Malte eller Björne om han tyckte att de var för stojiga.

Ljusen har varit tända både när vi kom hem ifrån djursjukhuset i söndags kväll, igår kväll och även ikväll. 
De kommer att vara tända tills han kommer hem igen - förenad med dom han älskade och förenad med dom som älskade honom.