Igår den 6 april kl 20.25 lämnade vår älskade Leo oss.
Han talade om för oss att nu är det dags genom hans blick och hans kropp visade att nu orkar jag snart inte mera.
Hans tumör bak i svansen började att blöda och då fanns det inget mer att göra.
Innan på dagen hade vi beställt tid till på onsdag, men när vi upptäckte att han blödde i svansen ringde jag och berättade att det var dags redan nu. Han skulle inte behöva ha ont i två dagar om han nu hade det. Jag klippte av en pälstuss från honom.
Det var inga problem att få in honom i bilen. Han ville till och med sitta upp och titta ut genom fönstret där bak vår starke kämpe.
Väl på plats fick vi köra in bakom djursjukhuset där akutintagningen är då Leo hatar att gå på hala golv. Leo fick hjälp av oss att kliva ner från bilen men sen gick han med raska kliv in och in i rummet där ljus var tända och en filt utlagd på golvet. Han la sig på filten och tittade på oss.
Han böjde sig framåt där vi satt på golvet bredvid honom och gav först husse en puss och sen mig en puss i ansiktet som ett "tack och adjö för denna tid". Sen slickade han våra händer och la huvudet på husses knän. En veterinär kom in och berömde hur vacker han var i päls och ansikte för att vara 12 år. Vi berättade en kort sammanfattning av hur Leos liv sett ut och hon tyckte det var fantastiskt att han orkat leva så länge och vara så vacker.
Hon gav honom sen lite "sömndryck" och Leo började att andas tyngre och långsammare och lämnade oss ensamma med Leo igen.
Han började att springa lite med bakbenen - han var på väg...
Han lyfte två-tre ggr på huvudet och tittade på oss sen la han sig till rätta igen.
Efter ca 15 min kom veterinären och gav Leo det sista, överdosen.
Jörgen satt och klappade honom på huvudet medans jag bara la handen på hans mage och jag kände hans sista andetag.
Sen var han borta.
En separat kremering, precis som med Bruno blir det.
Leo kommer snart hem till oss igen.
Du är mycket saknad av alla Leo!
Tårarna tar aldrig slut.
Vår kämpe - vår älskade Leo Peo.
1 kommentar:
Det är omöjligt att inte bli berörd av detta. Ja, jag vet så väl hur det känns. Samtidigt så har Leo haft ett fint liv hos er och han kände nog också att det var dags att ta farväl, om än tillfälligt. Styrka till er i sorgen och vila i frid, fina Leo. En tröst i bedrövelsen är förstås att ni har flera fyrbenta vänner men det är ingen tvekan om att någon saknas i flocken. Ja, nu tycker Frida att det är matdags så jag sätter punkt här. Men våra tankar är hos er.
Skicka en kommentar